Anna-Stina Carlsdotter, Björkman
f 1856 06/05 i Hunneberg, hon gifte sig i Nästansjö i samband med ett husförhör den 25/01 1881 med Pehr Fredrik Pehrsson Björkman, f 1848 13/09.

Anna-Stina berättar för Nils Eriksson om ungdomstiden 1850 – 1860-talet

Anna-Stina Carlsdotter, Björkman, med sina barn Linus, Olof Hjalmar och Anna.

Frieri och giftermål

Orakel  Om man vill se sin tillkommande make, skulle man på midsommarnatten sätta sig på ett hustak till ett hus som flyttats tre gånger. Där skulle man sitta stilla och tyst och få se sin ”tillkommande”.
Man kunde också sitta på en jordfast sten där tre vägar möts. Anders Persson i Dikanäs hade en gång ”vakat midsommarnatta” Han hade en fästmö men han visste inte om han skulle få henne. Men bäst han satt där fick han se henne komma gående. Han satt inte riktigt stilla, utan glimrade med ögonen, och så fick han göra hela livet igenom. Den han sett fick han också till hustru.
Jag hade en ”pigkamrat” här i byn som hade vakat ”midsommarnatta”. Hon hade då fått se två män komma gående. En liten först och sedan en större. Hon blev också först gift med en liten man, som dog efter några år. När hon var änka talade hon om för mej att hon skulle nog bli giften gång till med en stor karl. Det blev hon också. Jag såg henne när hon stod brud andra gången.

Om man åt ett udda antal, 3,5 eller 7 saltfiskar och svalde dem med ”rompa före” (stjärten först) och sedan under tystnad gick och lade sig skulle man under natten få se sin blivande make eller maka komma och ge en dricka.
Jag har också försökt detta, men så pass jag hade lagt mig kom främmande och väckte mig, så jag hann inte drömma.

Saltgröten brukade somliga koka och äta, men jag har inte försökt på det.

Kärlekskaken I bakstugen brukade vi ofta baka ” kärlekskaken”. Vi gjorde en kaka som vi inte naggade. I kakan tryckte vi lätt med en kniv tvärs över, så det blev en grund skåra. Sedan skjöt vi kakan in i ugnen för att låta den jäsa upp. Jäste den lika mycket på båda sidor om stycket så skulle man få den man tänkte på då man bakade kakan. Jäste den endast upp på en sida då fick man den inte.

Genom att knyta några olikfärgade trådar omkring lika många rågstrån och
därefter klippa av stråna strax ovanför knutarna, så kunde man få se sitt blivande öde Var och en färg hade sin särskilda betydelse.

Rött = kärlek         Blått = hopp           Svart = sorg
Gult = korg ?         Grönt = lycka         Vitt = glädje.

Det strå som växte längst, det skulle man få.

Lekar
Pant och viskarleken. De lekande sätta sig runt i rummet. Tre utses som ska gå  omkring och viska.
Den förste går och viskar: vad han skulle få:  exempel en stol, en flicka, en pojke, en fästman, en häst eller dyligt.
Den andre viskade: vad skulle han ha det till: exempel i  kaffepannan, kokgryta, gumma, gubbe eller dyligt.
Den tredje viskar: var skulle ni mötas: exempel i spisen, i muren, i källaren eller dyligt.
Sedan går en och frågar var och en vad har du fått:  en stol, vad ska du ha den till:  i kaffepannan,  var skall ni mötas: i kyrkan.

Den som skrattade fick då ge pant. Sedan alla hade blivit frågade och panterna hopsamlade utdelas straffen av pantdomaren. Straffen voro vanligen ett vighetsprov eller dyligt.

Nattfrierier i min ungdom brukade pojkarna gå till flickorna och ligga. De följdes i stora hopar. Endast den som redan hade fått sig en fästmö gick ensam.
Det var vanligtvis lördagskvällarna som pojkarna gingo. Det var ingen konst att komma in, ty på den tiden låstes inte dörrarna. Lås förekom inte.
Redan när pojkarna ”gått och läst” började de gå till flickorna. Först då de blevo 20 år räknades de för något.
Innan pojken hade fått sig en fästmö, brukade han ligga ena natten hos den ena och andra natten hos en annan.

När en pojke hade fattat tycke för en jänta, så gick han till henne ensam. Han tog då av sig både rocken och byxorna, när han låg hos henne. Annars brukade pojkarna ha byxorna på sig. Han låg då tills det började lida mot morgonen, då gick han före det folket började stiga upp. Vid sådana tillfällen friade han också till flickan. Föräldrarna sade i regel ingenting om att pojkarna gingo till flickorna. Det var ju det vanliga.

Friargåvor. De förmögnare pojkarna brukade ge sin fästmö en liten friargåva, såsom en liten bok, ett kläde eller dylikt.

Föräldrarna tillfrågades endast när någon var omyndig.

Förlovning förekom inte i min ungdom. Jag har aldrig varit trolovad.

När det lyste  i kyrkan brukade man säga att den som det lyste för hade brutit av sig benet. På skämt brukade man då ge paret en käpp att stödja sig på.

Tjära körka. Om ett barn blev ”till rustä” innan de voro gifta så fick fadern betala, ”böt” åt kyrkan en krona. Detta kallades att ”tjära körka”. Prästen såg alltid efter detta när första barnet döptes.

Ge hjälp till bröllopet. Den som var bjuden till bröllopet brukade alltid ”ge hjalpa”, som bestod av matgåvor, såsom ost, kött, fisk, smör och bröd. Den blivande brudgummen och bruden gick alltid en vecka eller så förut och bjöd till bröllopet.

Bära frukosten. Tidigt på morgonen till den dagen bröllopet skulle äga rum bar marskalkarna och tärnen kaffe och ibland även brännvin till de som voro bjudna. Skulle det vara riktigt borde de ha en spelman som gick före och spelade vid varje gård. Detta kallades att ”bära frukosten”. Jag har varit med och burit den flera gånger.

I regel vigdes brudparet i kyrkan, men jag och min man vigdes i Nästansjö, när prästen var här och höll husförhör.
Bruden kläddes med krona om hon inte hade haft något barn. Var hon havande eller hade haft barn, så fick hon bära en blomkrans i håret.

Ibland hände det att den som skulle gifta sig inte hade någon ring, utan måste låna.

Marskalkarna. Varje brudpar utsåg bland de närmaste släktingarna 4 till 6 par marskalkar och tärnor.

Innan de begavo sig till kyrkan samlades de vid bröllopsgården. Var det vinter åkte man till kyrkan och på sommaren gick man. Spelmännen åkte eller gingo alltid före brudparet vilka åtföljdes av tärnor och marskalkarna. Spelmännen gingo inte in i kyrkan de stannade i vapenhuset. Inne i kyrkan höllo de två längsta paren marskalkar och tärnor pärlä, som var en stor sidenduk med tafsar i hörnen. (Pärlet finns än i Vilhelmina kyrka och är skänkt av ungdomen i församlingen. Det kostade 50 kronor). Man skulle hålla pärlet riktigt så det inte blev snett.
Snöade eller regnade det i brudkronan räknades det som ett lyckomärke, brudparet skulle då bli rikt.

Bröllopet  hölls alltid i brudens hem. Före bröllopet skurades och fejades det rikligt, men man prydde icke med grönt eller något vare sig inne eller ute.
Ett långbord dukades och maten upplades i stora högar. Särskilt utsedda kokerskor lagade maten. På bröllopsbordet fanns nästan alltid kött, fläsk, smör, ost, bröd, mesäfil och ärtsoppa. Som dricka fanns mjölk, maltdricka och brännvin.

Efter middagen började dansen som räckte en god stund in på natten. Under dansen dansade man pengar till bruden. Då tog man endast i brudens händer och svängde några varv på golvet och så fick hon pengar som hon stoppade i kjolfickan. De, som voro rika gav ända upp till tio kronor, men vanligen gav man 2,3 eller 5 kronor.
Innan de slutade togo bröllopsgästerna i ring och bundo för ögonen på bruden och lät henne vara mitt inne i ringen. Hon fick då taga fast ett par och detta par skulle bli det nästa brudparet.

När gästerna lämnade bröllopsgården lovade de att ge brudparet en gåva, vanligen ett får, en kalv och ibland en ko. Somliga gav också pengar.

Björnen han kunde se vad en havande kvinna gick med. Var det en gosse så rev han ihjäl henne, men gick hon med en flicka då kunde han ingenting göra. Han var särskilt begiven på kvinnor som var havande. Jag vet flera berättelser om hur björnen tagit efter sådana. I Dikanäs hade en kvinna som hette Anna-Stina som jag, gått efter de andra till slåttern, hon råkade då ut för björnen men han tittade endast efter henne och sprang bort. Han hade då sett vad hon gick med. Strax efter födde hon också en flicka.
En lappgumma som var ”på andra vägar” (havande) hade också råkat björn. Han slog omkull henne och drog med ena labben upp mössan och tittade henne i ögonen, men då han fick se vad hon gick med lufsade han bort. . Lappkvinnan födde sedan ett flickebarn.
En annan kvinna som var ”tjock” hade björnen sprungit upp och slagit omkull för att se efter vad hon ”gick” med. Då han såg att det var en gosse, rev han ihjäl henne och lade fostret på en ”tjvet” (träbit) bredvid modern.
En gång när kyrkfolket från Nästansjö voro på väg till Vilhelmina hade en björn kommit och skulle springa upp dem därför att det var en havande kvinna i sällskapet, men lyckligtvis hann de i båten.  Den kvinnan som björnen skulle ta var då så rädd så när en i sällskapet i brådskan och trängseln i båten tog handen på hennes huvud, blev hon så rädd att det barn hon sedan födde hade halva huvudet borta och blev en idiot.

Om en havande kvinna blev rädd något och inte kom ihåg på vilket sätt hon var, så fick barnet födelsemärken om modern tog på kroppen.
Anna-Rebecka skulle en gång gå till ”söndagsböna” (gudstjänsten). En lapphund som var arg kom springande och skällde samt hoppade uppefter Anna-Rebecka som sprang allt vad hon förmådde undan. Innan hon gick in i gudstjänstlokalen strök hon med handen tillbaka håret från ansiktet under huvudduken. När hon sedan fick flickan hade hon hundhår på huvudet precis där modern hade strukit med handen på sitt eget huvud.

Jag har också hört att om magen är pikig på den havande kvinnan föder hon en gosse, om magen är bred så blev det en flicka. Jag vet inte om det är sant, men en del har sagt så.

Väva borde inte en havande kvinna syssla med den sista tiden, det var inte bra.

Tvillingbarn har jag hört tar bort ”växta”, jag har känt en man Jon Persson, som var tvillingbarn, och han brukade krama ”växterna” och då gick de bort.

                 Efterbörden och navelsträngen skulle man bränna upp. Jag har alltid gjort det. Min far sa att vi skulle se efter så att inte hunden fick tag på den, för då blev hunden förstörd. Han fick alldeles rött hår och han åt människoblod.

                 Kl 12 på natten var det farligt att vara född.

                 Långfredagen är det inte bra att vara född. Jag känner en man, Erik Rubert han är född på långfredagen. Han har bara otur. Han arbetar så kollosalt, men ändå är han skyldig alltjämt.

                 Eld i badvattnet Mamma brukade alltid lägga något eld i badvattnet innan hon slog ut det, för att skydda barnet, så att det inte skulle råka ut för ont.
                 Under badningen skulle dörren vara stängd. Om det var för att det inte skulle dra på henne vet jag inte.

                 Nöddop skulle man ge barnet genast, så inte vittra skulle komma före och byta till sig barnet, så det blev en ”bortbyting”. En sådan kände man igen på att han eller hon var onormal på något sätt. Man skulle heller inte lämna ett odöpt barn ensam i rummet, då kunde också vittra komma.
Jag känner en pojke i Tresund som är idiot. Det var många som trodde att vittra bytt till sig det rätta barnet, och lämnat sitt barn i stället.

Dopet. När barnet blev så pass stort att man kunde ta ut det, så for man vid något lämpligt tillfälle till kyrkan och döpte det. Man hade då fyra eller sex par faddrar. Till första barnet tog man den närmaste släkten. Farmor-farfar, mormor-morfar och sådana. Endera farmor eller mormor bar barnet och blev då ”storgomor”, vilken räknades för mer än de andra. Ingen särskild dopklädning hade vi gammalt. Vi lindade barnet ordentligt och tog en huvudduk omkring det.
Då vi kommo från kyrkan bjöd vi faddrarna på ”fadderölä”, som bestod av kaffr med vofflor och brännvin. Faddrarna gav då barnet en slant och ibland ett lamm eller ett får.

”Gå i körk”.  Förr i gamla tider så gick vi  ”till körk” efter varje barn, men kyrkoherde Dahlstedt tog bort det. Innan vi hade gått i körk så fick vi inte gå på ”böna” (bönemöten) eller gå till grannarna. Om det kom främmande skulle man inte ta i hand.              

Avvänjningen skedde i regel när barnet var ett år, men jag känner till en kvinna här i byn som lät barnet ”sug jita” (dia bröstet) tills det blev sex år.
För att få barnet att låta bli bröstet brukade jag tjära bröstvårtan och sätta dit dun. Då blev barnen rädda.

Död och begravning.
 
Fegd. Jag har hört att mamma 1/säga, då man hörde berguven eller korpen, då skulle någon dö.

Såg man ljus, som inga verkliga ljus var, så var det ”fegda”. Jag har också sett fegljusa. En natt i Tresund gick jag ut, då fick jag se två ljus i kammarfönstret. Jag visste att det inte kunde vara några naturliga ljus, jag gick sedan och lade mej inte att säga något. Om en stund gick pigkamraten ut och när hon kom in sade hon att hon sett två ljus, ett större och ett mindre i kammarfönstret. Då talade jag också om att jag sett detsamma.
Strax därefter dog min mor 1/ i barnsäng och hennes barn dog också. Det var ”fegda” för dem vi såg.

Arbeta i fegda. Om det var en person som blev särskilt arbetsam någon tid, sade man, att han var ”feg”.

Om den döende vill flytta från den ena sängen till den andra, då hade man inte långt kvar att leva. Jag vet att det var en dödssjuk person i Åsele som på natten hade kravlat sig ur sängen och farit till en annan byggning och lagt sig där. Han dog också strax därefter.

En havande kvinna borde inte gärna närvara vid en dödsbädd. Hon kunde bli rädd och barnet få något fel.

När man märkte att en person skulle dö stannade man klockan, så att det skulle bli tyst i rummet.

I huvudkudden på vilken den döende låg borde ej finnas hökdun, för då skulle det bli en svår dödskamp för den döende.

Den döende borde ej ha ett klädplagg som var nytt sent en lördagskväll, ty då skulle han få svårt för att dö.

Om den döde inte tog igen ögonen, så väntade han en efter sig.

Ett manslik  kläddes med skjorta, kalsonger och strumpor.

Ett kvinnolik kläddes i linne, underkjol och strumpor.

Händerna lades i kors över bröstet.

Över liket lades svepduken, så att den hängde ungefär ett kvarter utanför kistan. På svepduken klipptes ett hål för ansiktet.

En självmördare fick ingen rustning utan lades direkt i kistan som han var vid dödstillfället. Kistan bands ihop med vidjor som skäppan till en gödselsläde.
Jag såg en gång en självmördare från Baktoberg. Han låg i en av vidjor hopbunden kista, han hade samma blodiga skjorta på sig som när han dödade sig.
 Dödgrävaren grävde graven inom kyrkogården längst inne i ett hörn. När jag hade sett honom kom dödgrävaren och spikade ett lock på kistan. Han sade, om det skulle komma någon som är havande och vill se honom, då kunde den kvinnan bli rädd och att barnet fick något fel.

Om liket såg glad ut, då hade den personen blivit salig.

Ibland kunde det hända att hästen stannade, när han skulle dra bort den döde. Det var då ”anden” satte sig på.

Själen var lik som kroppen, men ingen kunde se honom. Jag har tala med en person som varit död i fyra timmar. Han hade krupit ur kroppen och sett sig själv ligga död. Han hade ledsagats av en ängel genom dödsriket. Där kände han igen apostlarna, men han fick inte stanna där. Ängeln förde honom till svavelsjön och skulle störta honom dit ned, men då bad han ängeln att han skulle få vända tillbaka till jorden. Ängeln lovade detta och han kom då tillbaka till kroppen. Han tyckte att det kändes kusligt att krypa tillbaka in i kroppen. Den mannen levde 30 år efter detta.

Att de döda gå igen har jag hört många gånger. I Gråtanliden dog en gumma, som visade sig för sin man flera gånger. En gång frågade han henne, varför hon gick så där. Hon sade att hon fått fel medicin av läkaren och dött 7 ½ år för tidigt. Flickorna som han lejt bort hade det så dåligt att han borde flytta dem. Så var också förhållandet.

Min far hade också råkat en död. En bonde i Västansjö hade en dräng som var inte fullt normal. En dag på vårvintern skickades han ut i skogen för att söka rönn. De hade lite foder åt korna och skulle använda rönnbarken åt dem. På kvällen skulle bonden köra efter rönnen och då hade drängen nästan ingenting huggit. Han hade blivit sjuk under dagen. Husbonden trodde att han varit lat och gav honom därför ett duktigt kokstryk. Detta var så kraftigt så drängen dog några dagar därefter.

 Min pappa som var dögrävare höll på att gräva graven åt denne man då träffade han på en stor sten. Han gick då in i vapenhuset för att mäta kistan och se om han kunde få ner kistan bredvid stenen. När han kom in i vapenhuset stod den döde vid sidan av kistan. Pappa blev rädd och skulle gå tillbaka, då skrattade mannen. Pappa tog då mod till sig och frågade hur han levde. Den döde sa att han levde bra. Pappa frågade varför han stod där. Han sa då att husbonden hade slagit ihjäl honom och han ville att pappa skulle tala om det.
Han talade också om att han i smedjan i Västansjö hade gömt några tobaksblad. Dem skulle pappa få för besväret. När pappa kom hem från graven var han likblek men han sade ingenting. Någon tid därefter skulle pappa ringa i kyrkklockan, då kom samme man fram tog fast kyrkklockan och frågade pappa varför han inte hade talat om att hans husbonde dödat honom. Om han inte berättade detta skulle han alltjämt visa sig för honom. Sedan började pappa tala om det, för oss hemma talade han om det först. En gång när mamma och jag for till Västansjö bad pappa att vi skulle gå till Johannes smedjan och hämta tobaken, som den döde drängen hade gömt där. Jag minns än vilken stor förskräckelse och bävan jag följde mamma dit. Tobaken fanns mycket riktigt på den utpekade platsen.

Pappa var en gång tidigt en söndagsmorgon ute för att vittja sina nät, som han lagt ut på lördagskvällen. Han var så tidigt ute att han trodde han skulle hinna hem innan grannarna vaknade. När han höll på att ta upp ett nät fick han se en båt komma roende mot honom. När båten kom alldeles intill honom kände han igen de två personerna i båten de hade varit grannar och dött förut. Båten sjönk när han kommit mitt för honom. Det bubblade i vattnet och han släppte nätet och rodde hem. Sedan den dagen var han aldrig ute och fiskade på en söndag.

Bota sjukdomar

Visgubben. I Nästansjö fanns för mycket länge sedan en ”visman”, som hette Nich Nich`n 5/. Han var förvis så han visste i förväg vad som skulle hända. En gång tidigt en morgon kom han till sin granne. Han sade då: gå genast till lagår´n, din fössing (fölunge) har frödd (förfrusit)  öra (öronen). Grannen gick genast till lagå´n och fann då fölungen som stuckit ut huvudet genom gödselgluggen och fastnat där, så att öronen hade förfrusit.
I Tresund hade en man kommit bort och då de inte funno rätt på honom efter några dagars sökande, foro de till Nich Nich´n och frågde honom var mannen fanns. Han omtalade då att den försvunne hade ridit på en häst som hade i full fart sprungit under en gren så att mannen fallit av och slagit ihjäl sig mot en sten. Han omtalade också var han låg. De gingo till det anvisade stället och funno mannen där död, precis som vismannen hade sagt.

Bot mot värk.  Min far 2/ var en mycket anlitad man, då det gällde att laga till medicin mot värk. De kommo långt ifrån för att få medicin. Han kokade så att han aldrig saknade medicin. Hur han lagade till den vet jag inte riktigt, men jag vet att han lade älgmossa, tyvebära (bären av tibast) tyvebark och vändelrot i medicinen, som han kokade i en gryta. Om det var ännu mera där vet jag inte, men jag vet, att det var många som blev botade.
En dag stod min morfar 3/ och klöv ved i vedboden, då blev han ”trollskjuten”, han fick plötsligt sådan värk i ryggen att han låg och jämrade sig alltjämt. Men då far hade lagat till medicinen åt honom blev han genast frisk.

Min far botade också ormbett, men på vilket sätt vet jag inte.

Kasta ut för ont brukade också pappa göra. Han skrapade något silver av en silverslant, koppar av en gryta eller kaffepanna samt något mässing från silväven. Detta lade han in i trådar, som han tagit från den sjukes kläder. Han kastade detta mot någon över vänstra axeln. Detta använde han mot den som råkat ut för ”ont”.

Björngalla. Min pappa var en särskilt skicklig jägare. Han hade varit med och dödat många björnar. Den bästa medicinen mot allt ont var björngalla, som han tog reda på av alla björnar. Han tog den mot ryggskott, hosta och alltid när han inte kände sig frisk och kry.

Kolik. Mot kolik tog han tyvebära. Han hade alltid sådana i en liten ask.

Mot förstoppning använde han smör.

Vin har jag själv brukat knyta bort. Jag tog tre tretvinnade trådar av olika färger och på dessa knöt jag ett udda antal knutar 3,5 eller 7. Tråden knöt jag sedan om den sjuka handleden eller fotleden. Tråden fick sitta där tills det blev bra. Vin gick ganska fort över.

Engelska sjukan. Förr i tiden hade barnen ofta ris. En gubbe i Staburnäs brukade laga rissmorning, men på vilket sätt vet jag inte.

 Personer: 1/ Brita Catarina Jonsdotter, Jacobsson, Tresund
                 2/  Carl Olof Jacobsson                            Tresund
                 3/  Jonas Persson