Charlotta Augusta Ersdotter
f 1855 9/11
Gift i Vilhelmina 1879 20/4 med
Nils-Erik Larsson f 1853 3/1
Nästansjö

Charlotta Larsson berättar för Nils Eriksson.

Jul och nyår

Den första julgranen här i byn hade ungdomarna för ca 30 år sedan. Hemma hade de gräddat våfflor och hängt i granen, men i granngården hade de satt köttbullar på granen.

På nyårsafton lade vi alltid tenn. Pappa 1.) brukade uttyda vad det var vi fick.
Farmor 2.) sade att vi icke fick röra i elden sedan brasan brunnit ned på nyårsafton. Hon brukade se efter om det fanns märken efter någon fot i askan. Pekade tårna ut mot rummet, då skulle någon under det kommande året födas i gården, men pekade tårna från rummet skulle en dö i gården.

Man brukade också kasta en sko över axeln på nyårskvällen för att se vad som skulle hända i gården. Pekade skospetsen från den som kastat, skulle en person dö, men pekade den emot då skulle en födas i gården.

Vittra.

Min far hade hört mycken vitter. En gång låg han i fäboden och då fick han höra ett brudfölje, som drog förbi. Han hörde hur spelmännen spelade brudmarschen och hur hästarna trampade mot marken. På morgonen var det något rimfrost på marken, men det syntes icke något spår efter någon.

När jag var piga och tjänade, fick min pigkamrat se blåeld i båsen i ladugården. Vittervägen var vattenårorna.

Hur kalven kom igen. En gång förlorade vi en kalv. Vi sökte efter honom i flera dagar men hittade honom icke. Då sade en granngumma: ”Jag skall keuk vitterkeuken, kanske vittra har tagit honom.” Hon gick ut och ropade inåt skogen något och om en stund kom kalven tillbaka.

Erik Forsman hade sett vittra en gång på en slåttermyr. Han hade då sagt: ”Ni är så tomma så ni har inte så pass som en fis.”  Han hade då fått höra ett väldigt skott smälla. ”Nu fes vittra”, sade då Forsman. Vittra hade en dag senare kommit och velat brottas med honom. Detta hade han också gjort, men han tyckte det var svårt. Räfserskan som han hade med sig såg också hur han brottades, men hon såg endast en karl.

Jag talade med en person från Jämtland, och han sade att det var två slag av vittra. En sort var de avfallna änglarna, och de voro värre än den vanliga vittra.

Sjukdomar

Klockskav som var taget från en kyrkklocka under julnatten var ett bra botemedel mot alla sjukdomar. En gång hade en gumma blivit svårt sjuk och legat till sängs länge. Den enda hjälpen hon hade var en liten flicka. Denna gumma frågade en visgubbe på vilket sätt hon skulle bli botad. Han hade då befallt henne taga klockskav på julmorgonen. Hon skickade då sin lilla flicka att hämta det, men hon var för sen, ringaren hann dit och hittade henne där, när han skulle ringa.

Mot fällsjuka brukade en gumma här i byn taga nio olika slags ved och bränna på ett lock tillsammans med en bit från varje klädplagg som den sjuke hade på sig då han fick anfallet samt avföring, naglar och hår. Askan av detta skulle blandas i bröstmjölk och med den medicinen skulle barnet smörjas helt och hållet. Här i byn är det många som använt denna medicin och blivit bättre. (se: Anna-Kajsa Larssons berättelse om fällsjuka).

Mot ”fanga” (kolik) hos hästar skulle man skjuta ett skott rätt över dem, då blevo de bättre.

Lapparna brukade knyta bort vin med en liten sena, som de brukade ta tillvara vid slakt. De kallade den ”vinsena”. Det brukade sitta ett litet ben i den. Den var icke grövre än en grov ulltråd. De knöt den över det onda stället och då blev man bättre.

Karl Ollä här i byn brukade hugga bort vin. Han tog en yxa och högg tre gånger snett över den onda handen eller foten i det han sade: ”Oppä dä föntä. Opp å ne. Borti len å ditti ven”

                                                                          
Skydda sig för ont. En garvargumma, Sara Brita i Lövliden brukade så fort någon gick förbi hennes stuga, kasta aska utanför stugan. Jag har gått förbi hennes stuga flera gånger, och alltsjämt har hon varit ute och kastat aska och eldkol. Detta gjorde hon för att skydda sig för ont.

Lycka åt brudparet. Samma gumma brukade också gå strax före brudparen in efter kyrkgolvet med en väska i handen. Jag har sett henne flera gånger och undrat varför hom alltjämt gick före brudparen. Sedan har jag fått höra att hon hade järnskrot i väskan och hon gjorde detta för att skaffa lycka till brudparet.

Då åskan gick sade de gamla: ”Nu är Tor ute och åker.” De stora molnen som bildades på himlen vid åskväder kallades ”Torgöbba”.

                                            _________________________________

Personer 1.) Eric Jonsson   f 1824 1/4