Lars Lindblad

Lars Lindblad tillsammans med sin fru Lova. (Fotot lånat från Vilhelmina kommuns fotoarkiv)

Lindblad, Lars Mikael Eustadius, Folkskollärare  f 1869 3/11

berättar följande för Nils Eriksson år 1935

Spå Nila och tjuven.  En lapp som gick under namn av Spå Nila, hade en gång sagt till sina kamrater: Nu har jag tjuvar i mitt stabur, men han får väl stå där, ”två dagar därefter sade han: Nu måste han nog få släpp lös” och därpå gick han till sitt stabur, och mycket riktigt, där stod en man, som höll på att bli uppäten av mygg. Lappen sade nu till honom: ”Nu får du gå”, varpå mannen avlägsnade sig.

Tattaren och doktorn. En tattare hade fått sin hustru sjuk. När han kom med henne till doktorn, sade denne, att han kunde icke göra den behövliga operationen ensam. De måste vara två läkare. En skulle stanna blodflödet i såret. När tattaren hörde detta, sade han, att var det icke något annat nog kunde han göra det. Doktorn företog operationen i tattarens sällskap och mycket riktigt blodflödet stannade. Läkaren hade blivit mycket förvånad över detta och hade velat ha undervisning av tattaren om hur han gjorde vid ett sådant tillfälle.

Nichopen botar blodförgiftning.   En man hade fått blodförgiftning i ena handen. Långt var det till läkaren och ingen väg fanns det, därför gick han till en klok gubbe, som kokade ”vattäarven” (våtarv, stelloria media) och lade över armen. Innan morgonen hade också sjukdomen gått tillbaka.

När skobanden gick upp, sade man att någon tänkte på honom, det var då en av det motsatta
könet.

Hur gompa tillverkades.  En maträtt som förr ätits mycket av nybyggarna och lapparna i Vilhelmina fjälltrakter var ”gompa”. Den gjordes av hela örten av taltan innan den blommade. Ju yngre den var desto finare och smakligare blev gompa. Den späda örten plockades av barn och kvinnor i stora säckar. Vid hemkomsten kokades den i stor gryta. När dem kokats i en eller ett par timmar fick den stå och svalna samt karvades sedan i lämpliga stycken. På senare tid maldes den på köttkvarn. Den kokade eller malna massan slogs sedan i ett kar eller så tillsammans med kärnmjölk. Där fick den vara och jäsa minst en vecka innan man började äta ur den. Vintertiden frös gompakaret så att man med en kniv fick karva lös vad man behövde. När man åt ”gompa” blandades den med tjockmjölk och åts tillsammans med bröd.

Mesefil.  En förr liksom nu omtyckt smörgåsrätt är mesefilä”. Dettatillreddes på följande sätt: tjock grädde vispades sedan man förut med en kniv karvat dit något torkad mesost, ”mesä”. Mesefilet bereddes med sked på smörgåsen.

Palt eller kams kunde tillagas på många olika sätt och fick då namn därefter t ex mjölkams, blodpalt, pärpalt. Fetkams och blodpalt gjordes av mjöl och vatten och blod från får, grisar, renar eller nötkreatur. Pärpalt gjordes av riven råpotatis eller malen sådan, det senare användes mycket numera. Till denna rivna potatis tillsattes mycket lite mjöl. Vanlig mjölpalt gjordes av tjock deg beredd av rågmjöl, kornmjöl eller vetemjöl.
På höstarna när man slaktade får brukade ”fetan” från njurarna och vammen tillvaratagas och torkas. Denna feta användes i palt. Fettet lades mitt inne i palten. Sådan palt var klotformig och kallades ”fetkams”. Den andra palten gjordes skivformig cirkelrund och kallades ”flatkams”.

Pärstampa. En förr rätt vanlig rätt var pärstampa. Kokta potatisar skalades och lades i en träskål och kramades sönder med en träsked, sedan saltade man något i potatisen och åt den tillsammans med smörgåsar.

Potatis användes på många sätt, dels till pannkaka och bröd samt de förut nämnda. Potatispannkaka gjordes av kokt och malen potatis i vilken rördes något mjölk och mjöl. Vid brödbakning kokades småpotatisen, som gallrats ut vid upptagningen, och sedan maldes den på en potatiskvarn. Sedan lades den i ett stort ”stöpslock” (tråg) och man slog dit kärnmjölk och lät det hela stå över natten, varpå man rörde dit mjöl (korm eller rågmjöl). Av potatis bakades endast tunnbröd.